En slags Sentimental Känsla
Jag kan inte säga att jag har direkt hemlängtan, det vore inte rätt för allt jag har här. Själv tycker jag heller inte att det är det passar in. Jag har det verkligen bra här och alla är snälla. Det känns verkligen som att jag har skaffat riktigt bra kompisar. Familjen är också jättebra, allting går fint.
Samtidigt försöker jag pusha mig själv till att prata mera och vara med aktiv i relationer eller vad man ska säga och ta för mig lite mer. Men blyg som jag alltid varit så går det inte riktigt som jag vill ibland. Jag stannar liksom på ett stadie av utvekling. Jag vet att det behövs en push och det är svårt att göra det själv eller med någon som säger det till mig som inte ens är i närheten. Hoppas att Tokyoresan ska ändra på det!
Jag vet ju att jag kan mer Japanska än jag visar att jag kan, Varför kan inte den där spärren som håller in allting bara brytas?! I alla fall så har jag bestämt mig för att jag verkligen ska försöka bryta den, det är väl i alla fall en liten bit på väg,, eller?!!
*
I alla fall var det egentligen inte detta inlägget skulle handla om, utan er där henne. Men det blev som det blev och jag kände att jag behövde skriva ner detta också.
I alla fall, för att börja. Jag har som sagt inte hemlängtan, men jag tänker mycket på er där hemma. Alla som betyder något för mig och har varit där när jag var hemma. Det är väldigt många människor och jag hoppas att alla ni ska ta åt er av detta. Självklart är det familjen och nära släkten som saknas mest, så kommer det alltid att vara för mig. min familj betyder otroligt mycket, så är det! Men också min vänner i skolan och de få vänner jag har utanför skolan som och saknas. jag tänker på hur det kommer vara när jag kommer tillbaka, kommer allting att vara likadant, sämre eller kanske bättre?! I alla fall, det återstår att se... Ganska spännande faktiskt!
*
En sak jag vet är att jag kommer att sakna alla här ungefär lika mycket som jag saknar er där hemma. Även fast vänskapen med dem inte har varit densamma som med er, så kommer det ändå vara en tråkig sak att åka hem och lämn dem här. Eftersom jag inte vet om jag någonsin kommer att träffa dem igen. Och min värdsyster, hon känns inte som min syster, men istället som en väldigt bra vän. Henne kommer det vara jättetråkigt att åka ifrån. Men jag är säker på att vi kommer att hålla kontakten i alla fall. Och det känns bra.
*
Samt att jag hoppas kunna träffa Anna igen snart. Det är så svårt att passa in tider och sånt. Jag har ju Tokyoresan fråmför mig och Badmintonklubben. Klubben kan jag ju strunta i, men inte Tokyo eller skolan som ju snart börjar igen. Måste verkligen få ordning på schemat så jag kan komma till henne och på slappna av och inte känna att jag måste prata japanska för en gångs skull, utan svenska!
Jag menar inte att japanska inte är kul eller att jag inte vill prata det, men det är skönt att inte hela tiden behöva tänka på det. Och dessutom att få kunna prata om allt utan att behöva tänka efter. Svenska är ju liksom mitt språk! Och dessutom har japaner och svenskar olika sätt att säga saker på och liknande, vilket kan vara lite förvirrande ibland... ?!
I alla fall, förlåt för detta konstiga, långa inlägg... men hoppas det gav er något. Jag tyckte det var skönt att för en gångs skull i alla fall skriva av mig lite av vad jag tänker just nu. Även fast jag tror jag inte fick med allt.
Ha det bra så länge... mata ne ~
Lägger in den här bilden för att den passar temat i inlägget... (^o^)/
Från dag 1 i min räknetid. Dagen jag lämnade Gotland för ett nytt äventyr.
Det stora steget. Och jag minns det mycket väl.
Kommentarer
Postat av: kerstin
Ja du gumman de var en hel del tankar o känslor där. men så är de. de e nyttigt att åka i väg lite i bland. för att kanske se att gräset inte är grönare på andra sidan utan kanske bara lika grönt. jag hoppas att dina vänner där borta kanske vill komma o hälsa på, skulle vara jätteroligt.
Vi finns här nu och när du kommer hem. älskar dig
Postat av: Sara
älskar dig massor mamma <3
Postat av: jennie
Sara <3
Postat av: Sara
älskar dig också massor Jennie ! <3
Trackback